Mikael Reissuer var Stockholms skarprättare från 1635 till 1650. Varför 1650 blev hans sista tjänsteår, och även hans sista år i livet framgår av det här rättegångsprotokollet från Stadens kämnärsrätt.
Den 1 februari 1650 står Mäster Mikael inför rättens skrank i Gamla Rådstugan. Där berättar han att han föregående dag dräpt en ”hächtemakare och Landslöpare Påwell Andersson”. De två männen var hemma hos skarprättaren och drack bränvin när Mikael krävde Påwell på en gammal ölskuld. Detta förargade Påwell så pass att han knuffade omkull Mikael som trillade mot en skorsten. Då sprang Mikael iväg och hämtade sin ”pamp”, det vill säga ett kraftigt huggsvärd, och får vi tro Mikaels bekännelse så hoppade Påwell mer eller mindre själv på svärdet när de möttes i förstugan, eller som det står i protokollet att han ”lopp sielff på pampen, att han stalp straxt kull”.
Mäster Mikaels hustru, som inte namnges, och hans svärmor var också närvarande vid tillfället. Hustrun säger att hon inte var inne i stugan när det grälet började (”perlamentet begynte”), men säger att hon ”sågh sin man hastigt stiga upp för trappan, och kom straxt neder, hafwandes Swärdet i handen, och som han kom nedh för trappan mötte Påfwell”. Påwell hade då ”een baar kniff i handen, och ett stycke aff een kakespade, och sade till hennes man, kom nu din skielm du skalt see iagh skall möta tigh, och i dett samma stack han till”.
När rätten frågar vem som ”stack till” tar hon tillbaka de orden och säger ”att hon sågh igenom ett håål, och kunde icke så grant see om hennes man stack, eller Påfwell lopp sielff på Swärdet”.
Mäster Mikaels svärmor berättar att hon intet såg ”ändelychten på detta slagzmålet” men om hur det började berättar hon följande: Efter att Mäster Mikael och Påwell Andersson ”utdrucket ett halfft stoop brennewijn, sade mestermannen till Påfwell, han skulle betala honom the 9 marker han för ööl skylldig wahr, och packa sigh aff, han wille medh honom intet meera haffwa att beställa”. Enligt svärmodern har Påwell då svarat att han ”wille betala halffparten denne gången, denn andra halffparten när han kommer igen”. Sedan började karlarna ”medh Narrij armryckias” och omsider knuffade Påfwel bödelen så att han föll omkull mot skorstenen, varpå Mikael utbrustit: skall du knuffa mig i mitt eget hus? Sedan ”finge begge uut sina knifwar”. Svärmodern påstår att hon då försökt lugna männen med orden ”icke så, icke så manfolk”, och detta skall fått männen att lägga undan knivarna, men grälet fortsatte och snart ”begynte the åter skälla och skiuta [=knuffa] huar andra, och Påfwell skööt Michell att han föll emot benken, tå sade Michell, nu skall tu få skam, och lopp ther mädh upp effter swärdet.” Påwell har strax därefter följt Mikael ut ur stugan ”sädan weet hoon intet huru det tillgick när Påfwell fick skadan”.
Mäster Mikael döms till slut till döden och lite längre fram i den här domboken kan vi läsa följande: ”Den 20: Marty Bleff Skarprettaren Mester Michel, effter den Kongl: Hoff Rettens doom, på Rette plaßen uthan för Södre Tullporten Justificerat, och mäd swärdh affhuggen.”
I historieskrivningen anges Mikaels efternamn oftast Reissuer men i det här protokollet kallas han Mikael Ryssort. På sitt löneavtal från 1635 stavas efternamnet Reuswer. Mäster Mikaels son Jakob Michelsson kom senare att bli Stockholms skarprättare och innehade tjänsten åren 1659-1662.