Finska krigsbarn i Stockholm
Under andra världskriget kom över 70 000 finska barn till Sverige med lapp om halsen, ensamma eller med syskon. De kom med tåg hela vägen från finska gränsen vid Haparanda eller med båt till Skeppsbrokajen i Stockholm. Tanken var att de skulle slippa uppleva krigets fasor och växa upp i ett land som hade fred. Många kunde ingen svenska när de kom och en del var för små för att förstå var de hade hamnat. En del barn stannade kvar i sina nya, svenska familjer efter kriget medan andra återvände till Finland.
Att vara ensamkommande flyktingbarn är inte ett nytt fenomen. Redan efter första världskriget kom runt 17 000 barn till Sverige som feriebarn för att få vila upp sig efter krigets umbäranden. En jämförande siffra för idag är, enligt Röda korset, att 3 600 ensamkommande flyktingbarn sökte asyl i Sverige under 2012. Barn och unga som kommer till Sverige utan föräldrar eller annan släkt befinner sig i en utsatt situation, på flykt från sina hemländer och separerade från nära anhöriga.
Svenskt förslag att de finska barnen skulle komma hit
Förslaget om att transportera barnen till Sverige kom från svenskt håll. Syftet var att skydda barnen från kriget samt att bistå med mat och kläder. Förslaget möttes till en början med tvekan från finska myndigheter, men trots detta genomfördes evakueringarna. Initialt handlade det om att ge finska barn tillfälle till rekreation över sommaren i Sverige. Men från och med 1941 bereddes barnen platser för längre tidsperioder.
Barnen placerades i fosterhem
I Sverige har vi en lång tradition av fosterhemsvård. Därför placerades en del barn på barnhem, men flertalet hamnade i fosterhem. Att ta emot fosterbarn kunde fungera som extra arbetskraft, inom till exempel lantbruket.
I Sverige upprättades en särskild statlig kommitté, Hjälpkommittén för Finlands barn i Sverige, vars arkiv finns på Riksarkivet i Stockholm. Kommittén hade sedan filialer runt om i Sverige, som arbetade med utplaceringarna av barnen, ut i fosterhem eller till barnhem. Som motpart på finländsk sida fungerade från och med samma höst Finska Socialministeriets Barnförflyttningskommitté, som hade att svara för urvalet av barn.
De finska krigsbarnens fosterhemsplaceringar mer än fördubblade antalet barn i fosterhem i Sverige under krigsåren 1939-1944.
Barnen hamnade också på barnhem
Ett av de barnhem som tog emot finska krigsbarn i Stockholm var Lilla Hemmet, som låg på Kungsholmen, idag på Sankt Görans sjukhusområde. Lilla hemmet var egentligen en vårdinrättning för syfilissmittade barn, men under andra världskriget, när Finland hade överfallits av Sovjetunionen, togs delar av Lilla Hemmets byggnad i anspråk som flyktingförläggning för just finska krigsbarn. Under perioden januari-maj 1940 mottogs sammanlagt 337 finska barn och mödrar. Så småningom upprättades även en avdelning för syfilissmittade krigsbarn, då Finland som låg i krig hade tvingats att ta platser för syfilisbarn i anspråk för andra vårdändamål.
Många barn blev kvar efter kriget var slut
Tanken med krigsbarnsplaceringarna var att barnen skulle stanna i några månader, tills kriget var över. Men åren gick och för många små var både det finska språket och minnena av den egna familjen bortglömda då det var dags för återresa. Av de drygt 70 000 barnen kom cirka 15 000 att bli kvar som fosterbarn eller adoptivbarn i Sverige.
Stora konsekvenser för de ensamkommande barnen
Att genomföra den här typen av projekt var ett enormt åtagande från både svensk och finsk sida. Det skulle också komma att få många politiska och personliga konsekvenser. Ensamkommande barn och unga var varken då eller är nu en enhetlig grupp. De är individer med olika bakgrund och erfarenheter i bagaget. En del har kontakt med anhöriga, andra har splittrats från sina familjer innan eller under flykten och vet ibland inte om föräldrar och syskon är vid liv. Gemensamt för alla är en känsla av övergivenhet och ovisshet inför framtiden men också längtan efter sin familjer. Då som nu.
